Det flyttade hem en sval snubbe till oss i november.
Han kan inte gå på muggen själv eller ens gå (utan att man håller i honom – men att gå gillar han skarpt.)
Det saknas en massa gaddar i munnen.
Och de han har är sylvassa små piranhatänder, perfekta att bitas med.
Ändå är Adam Enander en huvudanledning till att livet alltid ler mot mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar